Ida

Att vara singel är rätt enkelt och lättsamt. Jag behöver inte bry mig om någon annan än mig själv och min kropp. Dock mår väl kroppen rätt dåligt många dagar. Det är mycket den får utstå. Det är mycket alkohol, röj och en del träning (dock inte på sista tiden pga alla jävla sjukdomar). En vecka kan ju innebära några liter vin, sprit och kanske cider. Dåligt med sömn och slit i veckorna. Bakfull, sömnbrist, träningsvärk. Negativa delar liksom...
En annan del är ju också att jag tycker att det blir svårare och svårare ju längre man är singel att träffa nån och bli kär. Kraven blir större, det är svårt att softa lite och ta det lugnt.
Det bara fortsätter och fortsätter trots att hjärtat tycker nåt annat. Utgångarna fortsätter av ren instinkt och allt vad det nu innebär. Man tar inte en paus för att kanske fika eller nåt med någon.
Man blir lite rädd att man kanske missar just den där personen som är den rätta. Även fast det kanske inte finns nån som är menad för en. Man måste nog bygga upp nåt från början och göra varandra till perfekta. Om det nu finns nåt perfekt?
En vacker dag, eller kanske en ful också, kommer nog mitt hjärta vinna. Nån dag ska jag stanna upp och ta chansen...