Ida

Klockan är endast halv åtta och jag kan nästan redan gissa att denna dag kommer att gå åt helvete. Vaknade strax innan sju och var skiiit trött, men var bara att pallra sig upp och tvinga ut Zoéy på promenad, som försövrigt hatar grimman. Hon gör rymmningsförsök hela tiden... Sen kom jag hem och hoppade in i duschen direkt, börjar jobba tidigare än väntat idag, grejade och donade som man brukar göra i en dusch. Helt plötsligt känner jag att fötterna glider isär och jag ser fallet utspelas i slowmotion i min skalle, tiden går otroligt sakta och jag känner hur ont det kommer att göra. Det smäller till i ryggen och en sträckning var därmed faktum, fötterna åker omkring i en otrolig fart och mina händer greppar efter något att ta tag i och rädda mig själv. Jag får inte tag i något men lyckas på ett mirakulöst sätt rädda mig själv från fallet och ännu en gång har jag överlevt duschen. Dock med en sträckning i ryggen, folk lär ju undra vad jag har gjort när jag traskar fram helt sne. Det var förmodligen dom tre längsta stunderna jag upplevt i mitt liv...och tänk hur jävla ont det lär ha gjort om jag hade ramlat. Var det tur kanske? Betyder detta att min otur har vänt? Eller bara kanske att jag på något omedvetet sätt försöker skada mig själv? Jag tror på sista alternativet...

Kanske borde jag köpa ett sånt där halkskydd som bebisar och gammlingar har...