Ida

Är så himla trött just nu...två nätter nästan helt sömnlösa. Inte för att jag inte kan sova för det är inget problem, men eftersom att lilla Zoéy är sjuk och hostar och kräks hela tiden så är jag vaken och tar hand om henne. Sen blir hon lite ledsen och gnäller när hon inte riktigt förstår vad det är som händer och varför hon hostar och har sig så mycket som hon gör. Dagarna blir inte mycket vila heller dels för att hon fortfarande måste tas om hand och så har jag i veckan haft lite andra grejer på gång...

Just dom andra grejerna börjar för tillfället kännas overkligt och jag börjar bli nervös. Är nog ändå inte först nu som jag faktiskt har insett att det här kommer att hända, jag kommer verkligen att ta mig här ifrån...en skräckblandad förtjusning spriper sig i kroppen, jag är rädd men ändå inte liksom. Kommer jag att klara det liksom?